Ja, kanske. Det är en smaksak. Det några ser som skräp kanske någon annan hittar ett värde i. Här finner du gamla postningar som möjligen kan ha ett läsvärde. Jag sorterar bland mina gamla bloggar och fyller på efterhand. Det blir inga inlägg av dagbokstyp utan inlägg jag skrivit som omvärlsdsobservationer eller reflexioner över en eller annan företeelse och som inte är direkt tidsbundna. Det finns ingen besöksräknare här och går inte heller att kommentera. Den här bloggen finns för de som har sagt att de tycker om att läsa det jag skriver. Vill någon kommentera så gör det på andra platser där jag går att nå eller öga mot öga. Den kritiske läsaren med negativ inställning i allmänhet och till bloggande i synnerhet behöver inte alls besöka Återvinningen. Men ni andra är välkomna! Kanske gör någon ett fynd, det händer på såna ställen.

söndag 17 februari 2013

Genusperspektiv på tingen

Mjölka hon jer go' men åst'n han jer å go.



Det finns en intressant företeelse i den dialekt jag talar. Det handlar om vad som är kvinnligt och manligt i substantiv-världen. Vi har ju inte feminina eller maskulina substantiv i svenska språket längre, annat än naturligt genus, alltså att en kvinna är hon medan en gubbe är han. Till exempel. Men varje normalt funtad västerbottning vet att en tall är han, medan en björk är hon. Solen är hon men månen är han.

Förklaringen till detta är följande:
Västerbottensdialekterna liksom älvdalsmål och gutamål har mera kvar av vår fornsvenska som i sin tur har rötterna i forntyskan. Därav femininum och maskulinum-känslan, det går tillbaka på die och der.

Och det fattar man ju att det går att lista ut att klockan är hon eftersom det ordet fortfarande har kvar -an på slutet som indikerar femininum. Men att man känner på sej att björken i dialekt måste heta "björka"och därför är en hon, när den nuförtiden slutar på -en och därför är reale, alltså ett könlöst genus, det är en gåta.

Det urgamla, eller om man vill det genuina, i våra dialekter ligger också bakom fenomenet med diftonger d.v.s. att sten inte heter sten utan "stain" med en glidning mellan två olika vokaler, precis som på tyska. Det finner man i de tre dialekterna jag nämnde ovan men även i skånska fast något omvandlat. Sträck på er skåningar, ni är också lite genuina!


Järna jär'e e bain.