Mjölka hon jer go' men åst'n han jer å go.
|
Det finns en intressant företeelse i den dialekt jag talar. Det handlar om vad som är kvinnligt och manligt i substantiv-världen. Vi har ju inte feminina eller maskulina substantiv i svenska språket längre, annat än naturligt genus, alltså att en kvinna är hon medan en gubbe är han. Till exempel. Men varje normalt funtad västerbottning vet att en tall är han, medan en björk är hon. Solen är hon men månen är han.
Förklaringen till detta är följande:
Västerbottensdialekterna liksom älvdalsmål och gutamål har mera kvar av vår fornsvenska som i sin tur har rötterna i forntyskan. Därav femininum och maskulinum-känslan, det går tillbaka på die och der.
Västerbottensdialekterna liksom älvdalsmål och gutamål har mera kvar av vår fornsvenska som i sin tur har rötterna i forntyskan. Därav femininum och maskulinum-känslan, det går tillbaka på die och der.
Och det fattar man ju att det går att lista ut att klockan är hon eftersom det ordet fortfarande har kvar -an på slutet som indikerar femininum. Men att man känner på sej att björken i dialekt måste heta "björka"och därför är en hon, när den nuförtiden slutar på -en och därför är reale, alltså ett könlöst genus, det är en gåta.
Det urgamla, eller om man vill det genuina, i våra dialekter ligger också bakom fenomenet med diftonger d.v.s. att sten inte heter sten utan "stain" med en glidning mellan två olika vokaler, precis som på tyska. Det finner man i de tre dialekterna jag nämnde ovan men även i skånska fast något omvandlat. Sträck på er skåningar, ni är också lite genuina!
Järna jär'e e bain. |