Skrivet i mars 2007 efter en av många skidturer denna vår nere på myren mot milspåret.
 |
| Som en skulptur. |
Eller "törraga" som det heter på mitt hemlands tungomål. Det finns en särskild skönhet i naturen som man hittar hos det missformade, det krokiga och ålderstigna. Jag har alltid tyckt om gamla stubbar, torrakor, torkade vinterståndare och annat i den vägen. Men det måste vara sånt som har formats av tiden och inte av människan. OK, en stubbe kan ha fått hjälp av människohand för att bli stubbe, men vackrast är de som blivit till av storm eller av brand. Och att en torraka ofta är resultatet av en parasit, det glömmer jag så gärna. Undrar hur jag kommer att se på saken (om jag hinner vara med om det) när skogarna är fulla av torrakor av sorten pinus contorta efter skadesvamparnas härjningar i det fullskaleexperiment som contortaplanteringarna var.
 |
| Vridet |
Går man nära och tittar efter så blir man ännu mer
fascinerad. Och är det verkligen så att de alltid vrider sej motsols?
Troligen har en och annan skidåkare fått undra i dag vad det är
för dåre som har klafsat omkring i djupsnön flera meter från skidspåret...
