Ja, kanske. Det är en smaksak. Det några ser som skräp kanske någon annan hittar ett värde i. Här finner du gamla postningar som möjligen kan ha ett läsvärde. Jag sorterar bland mina gamla bloggar och fyller på efterhand. Det blir inga inlägg av dagbokstyp utan inlägg jag skrivit som omvärlsdsobservationer eller reflexioner över en eller annan företeelse och som inte är direkt tidsbundna. Det finns ingen besöksräknare här och går inte heller att kommentera. Den här bloggen finns för de som har sagt att de tycker om att läsa det jag skriver. Vill någon kommentera så gör det på andra platser där jag går att nå eller öga mot öga. Den kritiske läsaren med negativ inställning i allmänhet och till bloggande i synnerhet behöver inte alls besöka Återvinningen. Men ni andra är välkomna! Kanske gör någon ett fynd, det händer på såna ställen.

söndag 17 februari 2013

Bilblogg

Skrivet 24 maj 2007 efter uppmaning från Lotten, en av landets mer kända bloggare, att göra just den dagen till stora bilbloggaredagen.


A 30, även kallad "slipsknuten"

Min barndoms första bil som jag minns var en svart Austin A30. Den hängde med en bit in på 60-talet när familjen blev så stor att det var dags att byta till något större: En Volvo PV och sedermera Amazoner i en lång räcka. Austin stod på gården en sommar i väntan på skrotning och vi barn använde den som lekstuga. Jag grät bittert när den gick hädan.

Min egen första bil var en ljusblå VW-bubbla -68 med en ansenlig mängd rost under. Pappa och jag låg under den sommaren -77 och fixade och svetsade och den gick sedan som ett spjut mellan hemmet och Umeå. Oftast var den full av studenter på väg hem för att tvätta kläder och fylla matlådorna. I vinterblåsten fick man ibland hålla hårt i bakelitratten när det friskade i från åkrarna och sjön i Långviksvallen och Tavelsjö . Eberspächern gick för fullt så att vi inte skulle frysa ihjäl och för att åtminstone ett titthål stort som en pappersfemma skulle hållas öppet. Bilen hade dock bilbälten, till och med rullbälten, fram alltså. Inga bak. Om min dotter som fyller 18 nästa sommar skulle ge sej ut på vägarna i ett sådant fordon skulle modern inte sova en blund, garanterat.

Sedan ganska många år är kombibilar det enda alternativet i min familj. Har haft ett antal av olika märken. Just nu åker vi klassiskt amerikanskt, börjar på F. Den går inte fort men bra och kan klara sej på 0,66 l/mil på landsvägen. Det skulle vara trevligt att ha råd med en nyare bil nån gång men aldrig att jag skulle köpa en sprillandes ny, inte ens om jag hade miljoner att spendera.

Den senaste tiden har vi funderat om en bil av sedan- eller halvkombimodell skulle funka hos oss men Ö säger att då kan jag inte fara till stan och handla resårsängar och stuva in i bagagen. Det är en historia för sej som jag kanske berättar om nån gång.

Upplagd av kl.