Ja, kanske. Det är en smaksak. Det några ser som skräp kanske någon annan hittar ett värde i. Här finner du gamla postningar som möjligen kan ha ett läsvärde. Jag sorterar bland mina gamla bloggar och fyller på efterhand. Det blir inga inlägg av dagbokstyp utan inlägg jag skrivit som omvärlsdsobservationer eller reflexioner över en eller annan företeelse och som inte är direkt tidsbundna. Det finns ingen besöksräknare här och går inte heller att kommentera. Den här bloggen finns för de som har sagt att de tycker om att läsa det jag skriver. Vill någon kommentera så gör det på andra platser där jag går att nå eller öga mot öga. Den kritiske läsaren med negativ inställning i allmänhet och till bloggande i synnerhet behöver inte alls besöka Återvinningen. Men ni andra är välkomna! Kanske gör någon ett fynd, det händer på såna ställen.

söndag 17 februari 2013

En plats att drömma om

Skrivet 9 maj 2007. En bloggare som jag följde vid den här tiden som kallade sej DMH skrev ett inlägg som inspirerade.

DMH skriver i sin blogg om hur fascinerad han är av New England, och han tillskriver till stor del John Irving denna längtan till nordöstra USA.

Min hemliga plats är en helt annan men kanske orsakerna till den känslan har lite liknande ursprung. Jag har alltid känt en dragning till Irland, likaså till Skottland, Newcastletrakten och andra mer avlägsna delar av det brittiska öriket. Fast jag har aldrig varit någon annanstans än i London och den närmaste omgivningen.

Troligtvis är det väl alla bra brittiska filmer och TV-serier i den miljön som gör att jag tror att det finns nån slags "norrländsk" mentalitet fast lite mer vässad och drastisk på nåt sätt. Det är bara det där gråa och lätt skitiga intrycket man får av brittiska städer som inte lockar. Irländsk landsbygd ser däremot grön och fridfull ut. För att inte tala om hos veterinärerna i det grönskande och vänliga Yorkshire där man också hittar fullt av slagfärdiga gubbar och gummor uppblandade med gemytliga halvfattiga men bildade och verserade godsägare.

Till skillnad från DMH så är jag inte lockad av heminredningsstilen i de trakter jag trängtar till. Jag ser framför mej mörka laminatbordsskivor med en fläckig före detta blommig vaxduk med ketchupfläckar som letat sej in i fibrerna, och förnimmer en unken doft av gammal tobaksrök och utspillt intorkat öl. På det området vinner New England med hästlängder.

Jag tror förstås också att alla karlar är ungefär som Robert Carlyles och Jimmy Nails rollfigurer, alltså lite luggslitna och inte helt sympatiska men väldigt spännande.

Inte helt sympatisk utstrålning
men vilken utstrålning!

Eller så är det bara min allmänna faiblesse för elände som får mej att falla pladask för irländska potatisåkrar och dito -bönder som drabbas av missväxt.
Upplagd av kl.