Vi åker spark fortfarande. I alla fall jag. Sparkåkning räknas dock inte till de coola sätten att ta sej fram. Tjejerna går oftast, kan vara för att juniorsparkarna vi har börjar kännas lite för små. Jag har letat fram gamla, jättelånga och jättebra orsamedar som min pappa hade tagit reda på och sparat. Samt beställt nya sparkar hos en som snickrar sådana. Så nästa vinter hoppas jag att vi har förnyat fordonsparken. 30 mars 2008.
 |
| Hemma på vår gård |
Så här färdas vi om vintern. Det är det normala sättet att ta sig fram inom tätorten. Vintercyklisterna blir förvisso fler och fler, men sparkåkarna har ännu övertaget. Bland barn och äldre är sparken helt dominerande.
Men nu börjar föret ta slut. De senaste åren har sparkföret inte räckt längre än till slutet av mars, vissa år bara till mitten av mars.
När jag var barn minns jag det som att man sparkade mellan Mikaeli och Valborg. Eller nåt ditåt. Aldrig kan jag minnas att sparkföret var odugligt i december på grund av nån storblia vilket har hänt på senare tid. Sandning på trottoarer och gångbanor var ytterst sällsynt, det behövdes inte eftersom snön var kall och inte ett dugg halkig. Med de senaste vintrarnas växlingar mellan blidväder och kyla behövs det sandning. Något mindre i år än i fjol, tack och lov.
Jag hoppas innerligt att sparken kan få fortsätta att vara det bästa transportmedlet vintertid.
