Ämnet i detta inlägg är minst lika aktuellt i dag som när det skrevs, 14 april 2008. Vid den tiden hördes det inte så mycket av ifrågasättande kring de neuropsykiatriska diagnoserna men sedan dess har det skrivits mycket och görs så fortfarande. Betydligt fler än dessa två kritiserar t.ex. medicineringen av stora grupper barn med beteendeproblematik. Jag är fortfarande inte övertygad om att det är riktigt som medicinarna och andra med biologistiskt synsätt hävdar även om jag vet att det finns barn som klarar av livet mycket bättre sedan de fått börja med medicin.
I kväll bänkar jag mig framför TV:n för att se dokumentären "Fördärvet" som handlar om de svenska forskare som lagt grunden till den syn som råder i Sverige på barn med beteendestörningar.
Sociologen Eva Kär*fve och barnläkaren Leif Eli*nder ville granska materialet men vägrades detta med hänvisning till löften som getts till barnen och deras föräldrar. När kammarrätten beslutade att man måste lämna ut materialet förstörde forskargruppen rubb och stubb.
Det är ett intressant dilemma där jag inte riktigt vet vad jag tycker är rätt och fel när det gäller själva materialet och det värnande om barnens integritet som man hänvisar till.
Dessutom finner jag det väldigt angeläget att på allvar diskutera den skolverklighet där de medicinska disciplinerna nästan alltid har företräde framför de pedagogiska, och hur detta påverkar vår syn på olika slag av inlärningssvårigheter och psykosociala problem.
Frågorna är många.
Var går gränsen mellan en "normal" svag förmåga och ett neuropsykiatriskt funktionshinder?
Är det bra att få en diagnos när det inte fungerar eller kan diagnosen bli ett hinder för utveckling?
Vad blir följderna av att lägga orsaken till problemet hos individen? Kan det bli ett alibi för att inte pröva pedagogiken och övriga förhållanden i verksamheten? Eller blir det ett stöd för att utforma verksamheten till gagn för barnet?
