Thereminens sentida kusin

Det här är en postning från 20 januari 2010. Det jag bloggade om var en upplevelse från första och hittills enda gången som jag fått möjlighet att besöka en stor mässa för IT och lärande. Hoppas inte sista, men då får jag nog söka mej en annan arbetsgivare. Mässor och liknande är inte något som prioriteras i kommunala grundskolor. I alla fall så blev det aktuellt i och med att Lotten (ständigt denna Lotten) postade ett inlägg där instrumentet theremin nämndes. 

Trots allt spännande jag såg på BETT-mässan var det ett instrument som imponerade allra mest. Det är inget jag jobbar med eller ska jobba med inom överskådlig tid, men jag blev helt fascinerad. Musik för människor med funktionshinder är inget nytt för mej, jag har till och med gått några kurser i musikterapi, men det här var något som jag inte kände till.

Instrumentet Soun*dbeam är inspirerat av thereminen. Den manövrerades med hjälp av elektriska signaler men Soun*dbeam använder ultraljudsvågor som kan anpassas efter den som spelar. Långa eller korta avstånd, stora eller små rörelser och givetvis kan den i detta elektronikens tidevarv låta på massor av olika sätt .

Så här ser den ut. Inte så märkvärdigt kanske du tycker.

Jag provspelade i London, en Soun*dbeam med två "ultraljudstrattar". En programmerad med toner som varade så länge man inte rörde handen som fick vara "komp" och en som jag spelade "melodin" på. Det var lätt och jätteroligt! Damen som demonstrerade filmade mej men tyvärr spelade hon bätte än hon filmade så det blev skräp. Hämta i stället en hushållsrulle och titta på en mycket bättre film, när "combodude5" spelar sitt egenkomponerade musikstycke på instrumentet.

Han skriver:
This is a video of me performing my original composition "Conquest" I have a genetic disability called SMA(Spinal Muscular Atrophy) and I use a technology called the soundbeam. All of the orchestral music I composed using a Mac computer.

Kolla hur han styr instrumentet med rullstolen, huvud och höger hand - helt magiskt.

Musik på Soundbeam framförs av Ari Kinarthy

Sånt man inte behöver kunna

Detta är en postning från 11 mars 2008. Att den kommer nu beror på att Lotten är på barndomsminnes-spåret igen. Den skrevs ursprungligen utifrån nån nostalgidjupdykning hos sagda bloggikon.

Inspirerad av Lotten igen, och kommentatorerna där, kommer jag att tänka på allt man lärde sig en gång som numera är totalt oanvändbar kunskap.

• Att trycka ner folieförslutningen på mjölk- och filflaskorna så att de gick lätt att ta bort, fast inte för långt ner, för då skvätte det, särskilt filmjölken.
• Att öppna kapsylen på en läsk med den där fliken av tjock, seg folie som stack ner en bit efter flaskhalsen utan att skära sig i pekfingret.
• Att ringa i telefon. När jag var barn i glesbygden vevade man på en vev på bakelitklossen och talade om vilket nummer man ville ringa upp. Var det kris så kunde man gråtande tala om att man ville få tag i farmor. Nummerskivan kom nån gång i lågstadieåldern och apparaten blev plastigare.
• Att borsta av LP-skivorna med en särskild kol(?)fiberborste innan man la dem på skivtallriken. Eller att byta nål i pickupen. (Inte en liten lastbil...)
• Att räkna med räknesticka. Ingick i gymnasiematten. Jag tror kanske att man började med den redan i högstadiet, men är inte riktigt säker.
• Att räkna på räknemaskin. När jag hade kontorskunskap på gymnasiet hade vi - förutom maskinskrivning med touchmetoden - räkning på såna där gröna gjutjärnsräknemaskiner som man flyttade sifferrader på och vevade med vev på sidan. Jag kan inte minnas ett enda smack av hur det gick till, men att skriva på tangentbordet är lätt som en plätt.
• Att använda icke-digitala tekniska hjälpmedel i undervisningen. I min första akademiska utbildning hade vi ett ämne som hette "tekniska läromedel". Där lärde vi oss att: Göra tydliga spritstenciler (fast de hette egentligen duplikat), laga riktiga stenciler som man slagit hål i med en speciell knallrosa lack, skarva film, ljudband och kassettband med speciell tejp, framställa snygga stordior/overheadblad med fiffiga gångjärn som gjorde att man byggde upp en bild med olika flikar, rengöra tonhuvud på bandspelare och innanmätet på en filmprojektor samt det rätta handhavandet av episkop ingick också i kursen. Och en hel del annat som jag har förträngt.
• Att producera eleganta föreningsblad med hjälp av ultramodern skrivmaskin med typerna på ett huvud och med radérband nedanför färgbandet, gnuggbokstäver, sax, lim och kopiator.
• Att fotografera och framkalla. I sena tonåren och ett tag framöver fotade jag väldigt mycket och fann stort nöje i att jobba i mörkrummet. Jag var fena på att sätta in en ny filmrulle och dra fram den exakt så mycket som behövdes för att få tre rutor till att exponera på rullen. Och att dra filmen tillbaka in i kassetten när man ville byta från sv/v till dia eller tvärtom och sen tom-mata fram den till rätt ställe igen när man bytt tillbaka.

Lotten skriver också om frukostflingan Eterna. Eterna åt våra kusiner. Själva smulade vi tunnbröd eller husmans i långfilet sen man vispat till det med skeden för att få det lite mindre segt. Eterna gick i min familj under namnet "veahusbåse". Alltså båsset som blir i ett vedhus. Sågspån och flisor och barkflagor och sånt.

Fjurö part three

Det här var det tredje inlägget om furans berättigande i inredningssammanhanget. Vid den här tiden härjade två engelska inredare i TV, och jag kan berätta att furan (fjurö) inte var deras favoritträslag. 26 januari 2009.

Det är helt osannolikt vad bloggvärlden retar sig på furuartikeln i ab. Letar man inlägg i ämnet finner man den ena efter det andra som deklarerar spykänslor inför detta oskyldiga, inhemska och prisvärda träd.

Ja inte för att jag känner att jag direkt älskar de delar av inredningen och möblemanget som fortfarande är i furu, men nåt hatobjekt behöver det rakt inte vara. Nu känner jag att jag nästan får tagetesreaktioner, d.v.s. att jag måste gilla det och ta det i försvar bara för att hela smaketeblissemanget säger att det är fult.

Hyllan i mitt arbetsrum.

Lägg märke till de förskönande detaljerna i äkta lego.

Inte är det väl så vansinnigt frånstötande? Det skulle dessutom bjuda mej emot att slänga ut en praktisk möbel bara för att den är otrendig. Så länge furan inte är lackad med blank plastlack eller sån där ful vitaktig lack som skulle motverka gulning går den an.

The 70's attack

Reflexion över inredningsmode föranledd av en artikel i Aftonbladet som spådde att furupanel skulle bli hetare än hett igen. Numera är all furupanel i huset överspikad med renoveringsgips. Antagligen kommer nån nostalgifascist så småningom att svära ramsor över dårarna som gömde allmogepanelen under gips och tapeter. 25 januari 2009. 

Interiör från mitt hem, utan filter

Eller möjligen 79 - 83. Under de åren kan man väl säga att jag började mitt riktiga vuxenliv.

Det är inte bara furan som plötsligt blir accepterad, En massa saker gör comeback i mitt liv. Utan att jag varit medveten om det handlar det om en massiv attack av det som var aktuellt för drygt 25 år sedan. Under den senaste veckan följande hänt:

1. Jag har börjat om att handarbeta. Med stor glädje och intensitet. Jag är ganska uppslukad kan man säga.



2. Jag har vid två tillfällen lagat mat med frukt i. Riktig kyckling (alla delarna) med ben kokad i buljong med mycket lök, ljusa russin och generöst med curry. Serverad med bananskivor och rostad cocos. I går en älggryta med ingefära, vitlök och mango.



3. Efter älggrytan avnjöts kladdkaka. OK, nu är det ju 2000-tal så den heter Brownies och innehåller dyrt mörkt socker, fin choklad och pecannötter som är knäckta och rostade hemma i köket. Men ändå.
   
   
4. Jag har satt igång en sats mungbönor för groddning.

Jag har inte sett mönstret förrän nu. Ska jag söka hjälp? Eller stolt rida på vågen?

Uppdatering: Detta inlägg har föranlett en viss oro över möjligheten att jag sätter igång att tapetsera om med medaljongtapeter. Jag kan lugna alla med ett besked om att så inte kommer att ske. Vårt hus var tapetserat med medaljonger i fyrtiocentimetersklassen, mossgröna, vinröda, orange och liknande i alla rum. Även de rum som är så beskaffade (t.ex. köket) att det inte blev en enda hel medaljong i hela rummet. Men jag måste medge att då jag besöker vissa yngre människor som har satt medaljonger eller rejält storblommmigt som fondvägg tycker jag att det är riktigt snyggt.

Läs en bok

En bok som jag tyckte mycket om. Den kom som film för ett par år sen, men jag har inte sett den. Vet knappt om jag vågar för boken är så bra. Den lär vara bra den med och jag tänkte se den men det har inte blivit av än. 23 januari 2009. 

I veckan läste jag ut "Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow" av Sara Gruen. Det låter som titeln på en bilderbok men det är inte en barnbok. Måhända är det en saga, men för vuxna.

Boken innehåller två berättelser, i olika tidsperspektiv. Ibland är böcker som är uppbyggda på det sättet svåra att följa men inte den här. De båda historierna löper så snyggt intill varandra.

Den ena utspelar sig under depressionsåren i USA. Huvudkaraktären är en ung veterinärstudent som genom en tragisk händelse tappar fotfästet i tillvaron och tvingas byta ut sitt tämligen bekväma liv mot något helt annat.

Den andra historien handlar om en man i dryga nittioårsåldern som mer eller mindre bortglömd av sin familj lever på ett vårdhem där han tillbringar dagarna med att reta sig på de andra åldringarna. En annan nyckelhändelse leder till att han börjar se tillbaka på sitt liv och inser att det inte är riktigt slut än.

Som framgår av titeln rör det sig om cirkusmiljö men jag tycker inte att man behöver hysa någon kärlek till cirkus, man kan kanske till och med tycka illa om cirkus och ändå ha nöje av den här boken. Däremot tror jag att man får ut mera av den om man kan ha, eller föreställa sig, en relation mellan människa och djur.

Berättelsen om den med tåg kringresande cirkusen på 30-talet är spännande, våldsam och romantisk. Berättelsen om den gamle mannen är både realistisk och djupt mänsklig. De båda har förstås något gemensamt, men hur tänker jag inte avslöja här.

Jag har börjat på två böcker sedan jag slog ihop "Bröderna Benzini", som förresten heter "Water for elephants" i original, en mycket bättre titel. Båda har i jämförelse med cirkusromanen verkat vansinnigt tråkiga och jag kommer inte igång med någondera. Jag får "suga på" den här lite till helt enkelt, och leta något som kommer i närheten. Läs boken! Lycko dej om du har den framför dej.

Musikminnen

Väcktes till liv av en tidningsartikel om en avdankad artists frånfälle. 10 januari 2009. Jag lyssnar fortfarande på Moon Safari och har också hört dem live ett par gånger. Världsklass om jag får tycka till. 

Jag läste i morse att popsångaren Dave Dee dött. Egentligen var jag lite för ung för Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, men jag kommer väl ihåg dem. Det bör ha varit när jag var i tioårsåldern ungefär, och jag gillade deras låtar som skilde sig en del från övrigt på den tiden. Det där med småekivoka texter fattade jag ju inget av, men de sjöng mycket i stämmor och Dave Dee själv la ofta på en falsett då och då och sån stämsång har jag varit svag för jämt.

De gjorde många låtar i stilar där de knyckte från olika folkmusikslag, eller åtminstone skulle det väl föreställa folkmusikinspirerat om än inte särskilt genuint. Lite jönsigt skulle man nog också kunna kalla det men det tilltalade min smak, som den var då vill säga. Jag minns också att jag tyckte om Daves röst, och efter att ha lyssnat på några låtar på youtube så märker jag att jag gillar den fortfarande. Det låter också som om de var duktiga instrumentalister (om det inte är studiopålägg) och de spelade på massor av annat än gitarr, trummor och bas.

På den tiden fanns det inga forum där man kunde se filmer med banden och artisterna, förutom de fåtaliga popprogrammen i TV. Drop in hette det första som jag knappt kommer ihåg, mer än signaturen med de karakäristiska handklappet, lite senare kom Opp å poppa, som jag tror var en sorts talangtävling. Annars var det radion man använde när man skulle lyssna på musik på sent 60-tal och under 70-talet. Tio i Topp, Kvällstoppen och inte minst Kavalkad med Carl-Eiwar för oss som gillade musik även från 50-talet och tidigt 60-tal.

På nätet finns det massor att titta på från den tiden. Det mesta kommer från engelska popprogram, mest Top of the pops. När jag tittar på de där filmerna så ser jag att DD,D,B,M & T:s "jönsiga" låtar kompletteras av minst lika jönsiga utstyrslar. Jag hade säkert tyckt att det var jättekul när jag var 10. Någon utstyrsel känner jag faktiskt igen, antagligen har jag sett den på någon poster från Bild-Journalen, en tidning som jag fick köpa någon enstaka gång. Oftast var det när Hep Stars var på mittuppslaget som jag lyckades tjata mej till en tidning.. Men jag hade också en affisch (i taket i mitt rum) med den alldeles bortglömda gruppen Gonks som uppträdde tillsammans med nån slags huvudfotings-mjukisdockor. Undrar hur en sån image skulle fungera i dag?

Dave Dee har också en massa manér för sig, ungefär som Ola Salo och Howlin' Pelle i dag. Jag gillar dem också, särskilt den senare som jag säkert skulle varit förälskad i om jag varit 14-15 år i dag.

Men 60- 70- och 80-talet är uppenbarligen inte över i England. När jag letade bilden av gruppen hamnade jag på en webbsida där det går att boka artister som Thin Lizzy, Boney M, Hot Choccolate, Manfred Mann, Mungo Jerry, Suzie Quatro, The Searchers, Slade och Gerry & The Pacemakers. För det mesta är det nog en eller två originalartister som uppträder under gruppnamnet och i några fall vet jag att det finns flera band som uppträder under samma namn, t.ex. Smokie, men tänk ändå att det finns intresse för att lyssna på den här musiken fortfarande. Boney M spelade på stora revisionsbyråns Ö/P:s firmafest 2007 och det lät enligt uppgift bra.

Och tänk att det finns ungdomar som gör musik som jag älskar att lyssna på i dag. Kolla Moon Safari från Skellefteå till exempel. Vilka snygga falsettstämmor!

Uppdatering: Läste i SvD att Dave Dee var polis innan han blev artist. Han ska ha varit först på olycksplatsen när Eddie Cochran dog i en bilkrasch på väg till Heathrow 1960. Där ska han ha knyckt Eddies gitarr där den låg vid vägkanten och behållit den ända till den omkomnes mor hämtade tillbaka den. Vid det laget hade polisen lärt sig spela och sen var popkarriären ett faktum. Men det där låter lite för otroligt för att vara sant, eller...?

Var bor du?

I början av december 2008 hade hålan ett Riksteaterbesök av en trubadur/artist från huvudstaden. På krångliga vägar var vi bekanta och han hängde hemma hos oss kvällen innan föreställningen. Vi resonerade bland annat om geografi, att vår ort är belägen i landskapet Lappland och länet Västerbotten. Under föreställningen nämnde han att han var i Lappland och detta raljerades det över i recensionen i lokaltidningen efteråt, att Lidingöbon inte hade vetat att han befann sig i Västerbotten. Det var anledningen till denna reflexion. Skrivet 10 december 2008. 

Vår kulturredaktör raljerade lite över trubaduren i inlägget nedan, i recensionen i Norran.

Redan från början anslår han en personlig ton och visar att han, Lidingöbon, vet var han befinner sig. Nåja, kanske inte helt.
Va? Ligger Malå i Västerbotten?

Nu råkade det vara så att han visste exakt var han befann sig. I landskapet Lappland, Västerbottens län. Det var till och med belagt med kartstudier. För folk som bor i de flesta delar av Sverige är ju det normala att tala om vilket landskap man kommer ifrån, inte vilket län. Det finns garanterat ingen från Gästrikland eller Hälsingland som påstår att de kommer från Gävleborg och ingen smålänning som skulle kalla sig "Jönköpingare". Vi skulle nog också undra över vad som fattades en bohuslänning, dalslänning eller hallänning som presenterade sig som "Västra Götalänning".

Såvitt jag vet är det bara vi i södra Lappland och kanske norra Lappland som använder länsnamnet när vi talar om var vi bor. Vad beror det på? Kan det vara så att det fattas ett substantiv som benämner oss som folkslag? En gotlänning är självklart placerad i geografin, likaså en skåning och en närking, men vad kan man kalla sig om man bor i Lappland? Det är ju inte alla som kan kalla sig lapp, det skulle kännas egendomligt om man inte hör till samefolket. Och inte är det så värst korrekt heller. (Fast det finns en hel del av dem som faktiskt använder det själva, lite vardagligt sådär.)

Är det kanske något gammalt komplex som gör att vi hellre kallar oss västerbottningar? Lite finare låter det ju, lite mindre glesbygdsaktigt, mindre doft av timmeravverkning och skoteravgaser och lite mer glans av kuststäderna, ja kanske någon tror att man rentav bor i residensstaden om man säger att man är västerbottning?

Jag hör till dem som säger att jag kommer från Lappland om det är aktuellt att berätta om regionen och inte bara bostadsorten. Nu har jag i och för sig knappt bott nedanför lappmarksgränsen så jag har liksom inget finare ursprung att värna om men bortsett från det tycker jag att det är självklart att landskapsnamnet är det man ska använda.

Ska vi kanske börja presentera oss som "västerbottning från södra Lappland?" Eller hur ska vi ha det?

Varför håller man på?

Under ganska många år var jag en flitig bloggare. Skrev mycket, läste mycket, kommenterade en hel del, blev läst och fick mycket kommentarer själv. Självklart tog det tid, inte från vardag och familj, främst från nattsömn. Men det var kul och kändes bra. Här reflekterar jag över motivet. 27 november 2008. 

 I går kväll kom jag på det. Med lite hjälp från Eva (bloggvän från Östersund).

Jag har fått frågan ibland och undrat själv också. Varför ägnar man tid åt att sitta och läsa bloggar och skriva en egen? Det finns ju så mycket annat man kunde ägna sig åt. Eller borde, rentav.

Men nu vet jag. Man läser gärna vad andra delar med sig ur sitt liv, för att känna att världen är full av vanliga, reflekterande, goda medmänniskor. Som funderar över ungefär detsamma som man själv gör. Som tar sig tid att skriva en uppmuntrande kommentar, eller som känner igen ett problem eller dilemma och har ett förslag till lösning.

Att välja bort massmedias tröttsamma rapporter om allt elände och debattprogrammen som är fyllda av hetsiga konflikter blir lätt när det finns ett alternativ som fyller en med positiv energi. Att se och uppleva att världen inte alls till största delen befolkas av människor som vill skada varandra, förnedra varandra på det ena eller det andra sättet, eller ta ifrån varandra pengarna.

Det är för att det hjälper en att behålla tron på den goda människan. Sådana finns förstås i familjen, bland grannar, vänner och arbetskamrater också, men de blir fler på det här viset.

Det finns andra sorters bloggar också, men de läser jag inte. Jag behöver inte och vill inte.

GI globalt sett

Den här aftonen funderade jag över trenden med GI-dieten som var i ropet som allra värst den här tiden. Jag har ofta anledning att fundera i samma banor fortfarande, fast dieterna heter andra saker. Allt mer utbrett är det bland skolbarnen att bara äta "sovlet". De argumenterar med att "hemma äter vi inte potatis/ris/mos". Ja vad säger man... inte konstigt att det är svårt att få budgeten för en skolmatsal att hålla. Skrivet 19 november 2008.

Har varit på ett föredrag om kost i dag. Lite Doktor An*nika-inspirerat.

Vankelmodet kommer över mej med full styrka.

Jag har verkligen funderat över det där med proteiner och kolhydrater och fetter. Flera bekanta har både gått ner i vikt och blivit piggare med kost med mycket protein och generöst med animaliskt fett.

Å andra sidan lever vi i vår familj efter de dietistråd som dottern får på barnkliniken i Umeå. Med Be*cel och lätta mjölkprodukter. Fullkorn och fettsnålt. I alla fall till vardags, för visst blir det en gräddskvätt ibland till helgmatlagningen och en och annan paj också när det är bärsäsong.

När jag försöker väga samman det jag hör och läser så är det självklart att undvika sockret i möjligaste mån och att välja fullkornsprodukter. Men att välja bort bröd och gryn över huvud taget, det får jag inte in i min skalle att det skulle vara bra. Inte heller att det skulle vara onaturligt och onyttigt för människor att äta en del av maten från växtriket. Potatisklyftor som är så gott. För att inte tala om ugnsrostade rotsaker. Eller att en frukt på fem dagar skulle vara lagom...?

När det gäller fettet så tycker man som amatör att naturliga fetter rimligtvis borde vara bättre än processade fetter, men tänk om dottern får större problem med lederna om vi byter tillbaka till smörblandat?

Och tänk om hela världen skulle få för sig att äta GI-mat på det luxuösa sätt som rekommenderas? Massor med recept på kycklingfilé, fläskfilé, fint rent kött, fisk och till minimalt med kolhydrater. När jag köper GI-matlådor (händer en gång på två veckor ungefär) så är det ju jättegott, men det känns lite avigt att äta sig mätt på fyra rejäla bitar fläskfilé, några broccolibuketter, tre champinjoner och två små tomater. Är tanken att västvärlden ska käka upp allt protein som jorden kan frambringa? I rena putsade bitar. Får kolhydraterna duga åt de andra - ännu mer än vad som gäller redan nu? Vem ska äta det som blir över när de finaste delarna gått till de mest medvetna och ekonomiskt starkaste? Korv och centrifugerat kycklingslams åt pöbeln?

Nä, det blir nog att återgå till renen. Käka upp allt utom klövarna. Och passar inte det GI-gourméerna blir det bönor för hela slanten. Då räcker proteinet förmodligen åt oss alla.

Eller så skiter vi i alla råd åt extremhållen och äter lagom mycket av alla sorter.

Men vad ska man då bre på sina enstaka brödskivor? Får väl fortsätta som de senaste trettio åren, och vela och använda "nyttomargariner" (inte lättsorter, det är alldeles för äckligt) och smörblandning i perioder allt eftersom vankelmodet växlar riktning. För man vågar väl inte trotsa dietisten?

Utmaning

I början av mitt bloggliv cirkulerade det många s.k. bloggutmaningar. De flesta var ganska fåniga, några ganska roliga och ett fåtal väldigt inspirerande. Det här var en av de som jag tyckte var kul att svara på, kul att tänka efter. Knepigast var det alltid att skicka utmaningarna vidare och oftast gjorde jag inte det alls. Det här var en utmaning från Lotten, då liksom nu en av landets flitigaste och mest lästa bloggare. Skrivet 14 november -08. 

En utmaning från Lotten kan givetvis inte lämnas därhän.

Jag kommer nu att berätta om ett antal Första gången. Den som tror att han/hon kommer att få läsa något privat och nervkittlande kan sluta läsa nu. Den som uppskattar lite trams och allvar blandat kan läsa vidare.

Alltså; första gången jag

1. ... åt tacos minns jag inte ett smack av. Tacos har man väl ätit varannan fredag eller lite mer sen 1959 eller så? Däremot minns jag första gången jag åt kebab. Det var i London 1977 och punken var jättestor, men ännu inte skådad i Sverige. Flickan från Lapplandsskogarna glodde fascinerat på ynglingarna med rödrutiga byxor, svarta skinnjackor och prydnader i ansiktet som gjorde att de liknade mjärdar i fejan. (beskrivning från min skolkamrat Åke S.)

Uppdatering: Jo nu minns jag! Det var 1985. Jag var ute på en sommarturné med en gammal kompis från studenttiden. Vi åkte i hans gamla Passat genom Sverige och hälsade på/våldgästade gemensamma vänner och sov på utmattade skumgummimadrasser på olika golv. Tacomiddagen var på första anhalten, hos B som då var tandläkare i Vilhelmina. Det var sommaren innan jag gifte mej första gången och det kände som en slags roadmovie med adjö till ungdomstiden. Om jag hade gjort som det kändes just då hade jag aldrig åkt tillbaka hem. Undrar hur livet hade sett ut då?

2. ... körde bil körde jag en dåvarande pojkväns Saab V4 på en enslig skogsväg i cirka 35 km i timmen. Det gick bara bra. Jag gjorde sällan dumheter i ungdomen, det kom först senare.

3. ... sov i tält minns jag inte heller. Att sova i tält var ett normalt sätt att tillbringa nätter i min barndom. Vi tältade överallt, företrädesvis i Norge. Veckovis under sommarsemestrar när regnet aldrig upphörde och man satt på sockersäckar i baksätet på hemvägen i PV:n, Amazonen eller Peugeot 404:an beroende på årtalet, utan några som helst säkerhetsbältesliknande anordningar i bilen. På vintern veckovis i otillgängliga dalgångar vid fjällsjöar där vi sov på renskinn, i sovsäck och med duntäcken om temperaturen gick under tjugofem. Med maggotburkarna vid fötterna så att de små liven inte skulle frysa ihjäl. Som tonåring tältade jag jämt. På olika läger, med kompisarna på fisketurer eller annat friluftsliv, på fjällvandring m.m. Sov jag hemma nån gång? Måste fråga morsan.

5. ...fick ett jobb var det i den lilla färghandeln i byn. Jag var väl tretton eller så och torkade mest glashyllorna i parfymavdelningen. Alternativt pumpade upp lacknafta eller linolja eller någon annan hälsovådlig produkt ur fat i ett källarrum benämnt "syrarummet" och fyllde på liters flaskor samt försåg med etiketter med tryckt text "Mal*å färghandel" och så skrev man själv dit produktens namn. Därefter vätte men etiketten som var beigeaktig med en brun ram runt om och klistrade fast den på flaskan. Som omväxling blev jag jagad med spikpistolen mellan hyllorna på lagret av 15-åringen som också jobbade där och som var svåger till färghandlaren.

Uppdatering: Lacknaftafatet stod på gården, utomhus. Annars hade väl det där rummet varit förbjudet att beträda, även för fullvuxet folk.

4. ... drack alkohol var jag förmodligen fyllda 20 och handlade själv på bolaget. Jag var som sagt riktigt skötsam som ung. Antagligen var det en flaska rödtjut till någon linsgrytefest i någon kurskompis lägenhet på Ha*ga i Umeå.

6. ... stod på en scen var antagligen en estrad i något bönhus i byn. Jag gick på alla barnaktiviteter som fanns och sjöng gladeligen andliga sånger och läste bibelverser utan att darra på rösten redan som sexåring. Dessa framträdanden har jag aldrig riktigt kunnat sluta med. Dessutom har jag spelat lokalrevy och bygdespel på somrarna. Hur kul som helst. På scen står jag numera mest tillsammans med kören. En viktig del av mitt liv.

7. ... svimmade: När jag hade bestämt mig för att sluta fjanta mej och vara rädd för sprutor och nålstick och gick till blodbussen för att lämna blod. När jag såg att kanylen liknade 3:ans strumpstickor vimlade det till i huvudet, men jag framhärdade och lät det ske. Det gick bra ända tills nålen skulle ut. Då fick jag en vision av hur det skulle stå som en fontän rakt upp ur armvecket och dånade av. Men jag var ju på rätta stället för det och när jag kom till sans låg jag bakåttippad i stolen med en sköterska lutad över mig. När jag blev utsläppt ur bussen spydde jag i en buske och gick hem. Det är tjugofem år sedan och sen dess har jag lämnat blod regelbundet utan problem.

8. ... svarade på en fånig enkät har jag heller inte en susning om. Jag försöker undvika sådant och svarar bara på sådant jag måste, typ fastighetsdeklarationen. Och Lottens utmaningar förstås.

Ouppnåeligt

En tid hade jag ett slags finkundsavtal med banken. Det berodde på nåt lån som togs inför nån renovering eller bilköp eller nåt och som det gick att få bättre villkor på om man hade ett sånt avtal. Jag var nog aldrig nån riktig finkund och jag avslutade det där så fort det gick. Skrev om detta 6 november 2008.


."..ett livsstilsmagasin på cirka 48 sidor i limbundet format och exklusivt papper. Enkelt uttryckt speglar innehållet i MagasinMer livets goda samt vägen dit. Första delen berättar om god mat, spännande resor, snygg design och entreprenörer som lyckats, medan bakre delen ger privatekonomiska råd..."
(Ur publicistens beskrivning)


När vi senast lånade pengar blev vi tillfrågade om ett slags bonuskundkoncept i banken. Vi tackade ja, helt enkelt för att det fanns ekonomiska fördelar med det just då. Sen finns det en massa tjänster och erbjudanden som vi aldrig kommer ens i närheten av, eftersom vi inte har de ekonomiska ramarna. Dessutom kommer det ett glassigt magasin hem i brevlådan som handlar om lyxkonsumtion av prylar och upplevelser. Hade jag vetat det tror jag att jag hade tänkt igenom saken en gång till. Jag har redan hunnit få två tidningar, men jag har förstått att så ofta kommer de inte egentligen. Tur, för jag blir bara irriterad, ja nästan förolämpad. Med tanke på vad som har hänt med de luskronor man hade arbetat ihop och försökt placera för att kunna göra något trevligt eller kanske ha en liten extra slant som pensionär känns det som ett hånflin att producera och skicka en sån här tidskrift hem till vanligt folk.

Artiklar som handlar om att åka till Bryssel och dricka kaffe eller till Buenos Aires och ta sej en svängom tango är så fjärran min verklighet som det bara kan bli. Halstrade pilgrimsmusslor, lufttorkad tonfisk och gazpacho på hallon och champagne är väl inte heller vad man funderar på en fredagskväll, fast i tidningen kallar dom det för "TV-middag"...

Här ett litet citat som får mej att undra vad den gamla Sp*arbanken håller på med:
"Spanska solkusten och franska rivieran är inte längre självklara val för svenskar som vill köpa hus i utlandet. Många söker sig nu allt längre bort, till exotiska länder som Brasilien och Thailand där ordet fortfarande har kvar sin ursprungliga betydelse, nämligen avskildhet" Sen kommer en artikel om vad man bör tänka på när man ska köpa sig ett hus i något av dessa länder.

Bästa Föreningssparbank/Swedbank (Bara ett enda e från Kålrotsbank vilket hade varit folkligare och mer jordnära), jag kan härmed meddela vad som är självklara val för de flesta svenskar och bankkunder: En halvgammal husvagn en vecka i Byske, en vecka i en campingstuga någonstans, en fisketur till Vindelälven eller möjligen fjällen om kassan tillåter, eller motsvarande i andra delar av landet. Jag kan även upplysa om att avskildhet är mycket lättare att hitta här hemma än i Brasilien och Thailand, obebyggda kvadratmeter torde vara betydligt enklare att finna i Sveriges glesbygder. Dessutom skulle resorna bli billigare och de tilltänkta stugägarna fick då en massa pengar över som de kunde använda till att investera i de vacklande företagen i trakten så att livet kan gå vidare för oss vanliga människor.

Artikeln avslutas med en rad om en ö i Thailand där boendemiljön (med frisk luft och total tystnad) är ekologiskt genomtänkt. Min kommentar blir att allt det där finns även i Murpejaure. Dessutom går det att åka tåg+buss och det är mycket närmare. Vore det inte ekologiskt genomtänkt så säj?

Medias ansvar

Detta skrev jag, mycket upprörd, efter att ha läst debatten om en kvinna med ett efternamn som börjar på Z och hennes uppträdande som jurymedlem i programmet Idol. Jag såg det inte själv, gör aldrig det eftersom jag blir både upprörd och ledsen över det sätt som deltagarna behandlas på i auditiondelen. Vid den tiden levde hon ihop med en man som blev känd genom att göra ner personer på ett sätt som skulle föreställa roligt. Mannen i fråga har vuxit upp och är en hyfsad och ibland rentav väldigt bra skribent medan kvinnan i fråga fortfarande har svårt att veta hur man uppträder och uttrycker sej offentligt. Och de lever inte ihop längre. Skrivet 19 oktober 2008.

Jag tänker inte nämna någon vid namn, för det som har hänt den senaste veckan borde ha skett med största möjliga diskretion. Ingen borde försöka skaffa "poäng" på att vara otrevlig. Och ingen vettig chef borde anställa en person bara med uppdraget att vara kontroversiell. Och samma regler som gäller i samhället i övrigt borde gälla för en programledare i TV, även om det inte står skrivet på papper. Vanlig hyfs och vanligt folkvett ska väl inte behöva vara inskrivet i ett kontrakt?

Jag undrar också över om det vore möjligt att två personer som förtjänar sitt uppehälle på att håna andra mer eller mindre kända personer kan leva tillsammans i ett varmt och respektfullt och kanske rentav lyckligt förhållande..?

Nähä, kanske inte.

Konsumentövervakning

Det här inlägget skrevs när det var alldeles nytt med erbjudanden till kunderna utifrån deras köpvanor. Jag minns att det var en del debatt om detta när det kom och jag var väldigt tveksam själv, det kändes inte bra att bli kartlagd på det viset även om jag inte precis handlar nåt jag skäms för. Men man vänjer sej fort och jag har inte kommit mej för att avanmäla intresset för anpassade rabatterade varor. Däremot handlar jag inte så ofta på de där erbjudandena. 10 % på en burk tacosås blir ju inga hemmansvärden. Skrivet 15 oktober 2008.

Nu har jag också fått ett sånt där erbjudande från mataffären på tre bokstäver som är anpassat efter mina tidigare inköp. Eller jag och jag, det står faktiskt både mitt och makens namn överst på papperet, stort dessutom, cirka 48 punkter gissar jag och med ett käckt &-tecken mellan namnen.

Nu handlar vi nog oftast på koopra, åtminstone jag, men det som inte finnes i den butiken får man svänga om på trebokstäverna och handla på vägen hem. Därför saknas en del frekventa och vardagliga varor i erbjudandet. Jag hoppas åtminstone att det är så det förhåller sig. Annars måste jag nog ta ett allvarligt samtal med maken om hushållsutgifterna. Jag trodde att han mest handlar fil och musli och de båda finns i och för sig också med på lappen. Äggnudlar och hushållspapper är nog mina, för jag gillar de där nudlarna bättre än koopras och papperet med halva arkstorleken mellan perforeringarna är väldigt ekonomiskt. Likaså påse med mixad sallad, det köper jag ibland.

Men vem shoppar loss på choklad i rulle, fryst tårta, färskpressad juice och fläsk/köttkorv? OK, en gång i somras, den dagen det var sommarmarknad, köpte jag två flaskor dyr juice åt tjejerna eftersom det bara fanns läsk att handla i matstånden, så det rår jag för. Och det kan väl hända att en fryst schwartswald på extrapris slunkit med vid mors dag då de brukar kosta 19.90. Och säkert har gubben handlat hungrig nån gång och rivit åt sej en rulle center i kassakön. Men korven? Jag kan inte minnas när vi ätit sån senast.

Så den där övervakningen som trebokstäverna ägnar sig åt kan inte vara så särskilt effektiv, eller så har man nån sorts slumpgenerator som poppar fram bollar med något som man någon gång har köpt så att det inte ska bli bara fil och sportbröd på erbjudandena. "10 varor som ni brukar köpa", som det står med nästan lika stora bokstäver som våra namn, är i alla fall en klar överdrift.

Och i princip känns det väl bättre om det blir lite galet. Jag kan inte tycka att det är helt positivt att någon håller reda på exakt vad jag köper. Man kan ju faktiskt avsäga sig de här "förmånerna" om man vill. Ska fundera på det.

Frågor och svar

Ännu en s.k. bloggutmaning, alltså att man ska skriva ett inlägg om ett visst ämne  eller som här, svara på ett antal frågor och sen skicka dem vidare till andra bloggare. Det sista gör jag ju aldrig, men frågorna svarade jag på i denna utmaning. Två gånger till och med. 1 oktober 2008.

Vilken mat äter du ofta? Wokat. Älgwok, kycklingwok, rotsakswok, restwok... Gärna med fullkornsnudlar eller bulgur.

När du är på kalas, är du den personen som sitter eller hjälper du till att duka av? Beror på var det är. Oftast hjälper jag nog till, om jag inte blir tillsagd att låta bli.

Var sitter du helst när du bloggar? Vid datorn, som står i ett skåp mitt i huset för tillfället eftersom mitt arbetsrum blev deltidsbostad åt gymnasieeleven i familjen.

Köper du ofta triss? Jättesällan. Det kan gå år mellan tillfällena. Fast i sommar och höst har lottköpandet skenat något, jag har nog köpt tre eller fyra, varav en dubbel. Jag vill ha ett nytt kök.

Vilket land eller stad har varit din bästa semester? Alla resor är mina bästa resor. En helg vid Vindelälven kan vara det bästa, just då. Kina var fantastiskt och Grekland är också underbart. Men det finns ju så många andra ställen som jag skulle vilja uppleva. Pengar och tid finns det inte tillräckligt av, tyvärr.

Vilken kanal tittar du på? Knappt någon alls. Tittar väldigt sällan på TV. Blir det något så är det ettans fredagsunderhållning kl 20, Dobidoo, På spåret eller nåt sånt.


Vilken tråkfia jag är, tänker jag när jag läser mina svar. Jag borde kanske ha ljugit.

Jag gör ett nytt försök:

Vilken mat äter du ofta? Åh, jag äter knappt något, men lite löjrom och ett glas torr champagne slinker väl alltid ner.

När du är på kalas, är du den personen som sitter eller hjälper du till att duka av? Helst inte, jag vill inte skada mina för dyra pengar manikurerade naglar eller få flottfläckar på Versacetrasan som jag draperat över min slimmade och trimmade kropp.

Var sitter du helst när du bloggar? Bloggar, så trivialt. Inte ägnar jag mig åt sådant. Däremot är jag firad krönikör i en av våra största kulturtidskrifter och tjänar massor med pengar på några rader i månaden. Mina alster dikterar jag naturligtvis liggande på schäslongen, för min lille sekreterare Jean-Claude.

Köper du ofta triss? Varför skulle jag göra det? Det finns inget som jag behöver tre av. Det mesta på mej finns i par.

Vilket land eller stad har varit din bästa semester? Cannes är underbart på våren. Mitt i sommaren trivs jag bäst på min gård på Österlen och om hösten tycker jag om att vandra i de skotska högländerna. Vintertid är det förstås chalêten i Verbier eller hytten vid Holmenkollen som lockar.

Vilken kanal tittar du på? Panamakanalen är intressant ur sjöhistorisk synpunkt men Göta kanal har sin lantliga charm.



Är det någon annan som har ett lika vardagligt/glamouröst liv att dela med sig av går det bra att anta utmaningen.

Thereminens sentida kusin

I januari 2010 besökte jag en mässa i London om IT i pedagogikens tjänst. Det var ett utbud som tog andan ur mej då, ändå är mycket av det jag såg inaktuellt i dag då plattorna och apparna på kort tid har kommit in i skolvärlden och i många fall ersatt PC och programvara. Somligt av det som marknadsfördes då som nyheter som kostade multum finns i dag som appar för smartphones och iPad och vart utvecklingen har tagit oss om ytterligare tre år är inte ens lönt att gissa. Men det som jag blev mest fångad av personligen var ändå inte de supersmarta pedagogiska verktygen utan nåt helt annat. Skrivet 19 januari 2010.

Trots allt spännande jag såg på BETT-mässan var det ett instrument som imponerade allra mest. Det är inget jag jobbar med eller ska jobba med inom överskådlig tid, men jag blev helt fascinerad. Musik för människor med funktionshinder är inget nytt för mej, jag har till och med gått några kurser i musikterapi, men det här var något som jag inte kände till.

Instrumentet Soun*dbeam är inspirerat av thereminen. Den manövrerades med hjälp av elektriska signaler men Soun*dbeam använder ultraljudsvågor som kan anpassas efter den som spelar. Långa eller korta avstånd, stora eller små rörelser och givetvis kan den i detta elektronikens tidevarv låta på massor av olika sätt .

Så här ser den ut. Inte så märkvärdigt kanske du tycker.

Jag provspelade i London, en Soun*dbeam med två "ultraljudstrattar". En programmerad med toner som varade så länge man inte rörde handen som fick vara "komp" och en som jag spelade "melodin" på. Det var lätt och jätteroligt! Damen som demonstrerade filmade mej men tyvärr spelade hon bätte än hon filmade så det blev skräp. Hämta i stället en hushållsrulle och titta på en mycket bättre film, när "combodude5" spelar sitt egenkomponerade musikstycke på instrumentet.

Han skriver:
This is a video of me performing my original composition "Conquest" I have a genetic disability called SMA(Spinal Muscular Atrophy) and I use a technology called the soundbeam. All of the orchestral music I composed using a Mac computer.

Kolla hur han styr instrumentet med rullstolen, huvud och höger hand - helt magiskt.

Ful mat

Denna postning handlade om hur man tar hand om konstigt styckade köttbitar. Jag har ingen aning om jag någonsin kommer att komma i den situationen igen att jag behöver ta hand om en back älgkött. Jaktmarker finns och plats i jaktlag, men ingen jägare. När jag var riktigt ung, före den ålder då man får bära bössa, hade jag själv tänkt bli jägare. Så blev det aldrig. Skrivet 18/9 2008.



Nu är jag klar. Med pölsakoket.

Ja vad gör man? När man får hem en låda styckad älg med en bit ytterlår, en bit ryggbiff, en liten obestämbar stekbit som får heta "skav" på påsen och resten ben med något lite kött på. Ner med alltihopa i stora syltgrytan, spetsa med putset från de bättre bitarna, salta rejält, i med en näve blandade pepparkorn och ett par lagerblad.

Koka. Koka lite till. Koka ännu lite till tills det går lätt att plocka av köttet. Mal köttet. Sila buljongen och skumma av det mesta fettet - men inte allt. Koka tre deciliter korngryn i lämplig mängd av buljongen. Blanda ihop hela härligheten och rör sen ner mer buljong tills det hela har en lagom konsistens.

OK, det är en nödlösning, och det innebär en hel del jobb, men jag råkar tycka att pölsa tillagad på detta vis är väldigt gott. Med kokt potatis och inlagda rödbetor. Inte köpepölsa som är gjord på diverse jox innefattande viss inmat.

Jag provsmakade och den blev delikat. Nästan så att jag kunde äta den till frukost.

Hör du mej, Torgny?

Ordlekar och insekter

Jag har några bloggvänner som har hängt med länge. En handfull av dem känns numera lika riktiga som människor jag lärt känna i köttvärlden. Hakke som man numera finner på twitter och fb är en av dem. Efter något års kommunikation upptäckte vi dessutom att vi hade anknytning irl, via min bror som en gång på en utbildning i Stockholm varit klasskompis med Hakke.  Ingen av oss hade en aning om det. Hos honom hittade jag länk till en oanvändbar men kul sida. Man skriver in ett ord, t.ex. sitt namn och så letas en "vokaltvilling" till ordet fram. Eller en "konsonanttvilling" om man så vill.


Mitt förnamn genererar massvis med förslag så det har uppenbarligen en väldigt vanlig vokalföljd. Hela mitt namn ger inga förslag. Mitt efternamn ger t.ex. följande förslag:

• sönderkörd
• töckenhöljd
• övertrött

Det här är lämpliga förslag för det är ungefär som jag känner i kväll. Jag älskar som sagt hösten, men det är en hektisk tid då jag helst skulle vilja vara ledig från jobbet för att kunna syssla med väsentligheter. Koka sylt, gräva potatis, putsa fönster, fixa i rabatterna inför vintern och sån't.

Dessutom blev jag getingstungen i huvudet när jag skulle måla fönstren på norrsidan ett sista varv innan jag tvättar upp penslarna för i år. Vi har ett getingbo på vindan och de har hittat ett bra ingångshål vid en takstol ovanför E:s fönster.

Jag har stått däruppe massor av gånger i sommar och skrapat, oljat och målat. Getingarna har surrat omkring skallen och krupit på kroppen och i håret men jag har inte brytt mej om dem och de har inte försökt gå till attack förut. Jag tycker att de har verkat rätt så slöa nu på höstkanten när de någon gång har förirrat sej inomhus. I dag surrade de lite ivrigare än förut men jag brydde mej inte särskilt nu heller. Tre-fyra stycken började kräla runt i håret allt mer engagerat men jag lät dem hållas, och plötsligt stack det till på åtminstone två ställen. Det är inte så lätt att hitta gadden i mitt tagelhår och skrapa bort den så jag tror att det mesta av giftet hann pumpa in i huvudsvålen innan jag kommit ner från stegen och in i huset och hittat en kam att krafsa med. Det bultar och värker som fanken.
Jag fick leta fram min gamla biodlarhatt för att kunna måla färdigt.

I och för sig vet jag att bina brukade bli mera aggressiva på höstkanten, av den anledningen att de då har ramarna fulla med honung som de vil skydda. Hur är det med getingar egentligen? Nå't skumt har de för sig för det låg träspån på fönsterblecket rakt under hålet.

Men vänta bara nån vecka till; då är det jag som klättrar upp på vindan med Radar och en sopsäck. Iklädd biodlarhatt.

Ett ord till dök upp som vokaltvilling. Måhända är det vad som saknas?

• skönhetssömn

Eller är det bara en

• önskedröm?

Personligt

På den tiden när jag (liksom många andra som numera huserar mest på fb) var en mer aktiv bloggare cirkulerade det ganska många s.k. bloggutmaningar. Jag brukade vanligtvis inte ge mej på dem, i synnerhet som de ofta var konstruerade som ett slags kedjebrev, alltså att man skulle skicka dem vidare till ett antal bloggvänner. Denna ovanliga och tankeväckande utmaning från Suvi
(som numera bloggar med lösenordsskydd, därför ingen länk) tyckte jag om och besvarade den så här den 4/9 2008:

Suvi påstår följande: Enligt en enkel formel kan några få väl valda frågor avslöja allt om din personlighet. Detta test används bland annat av etablerade men hemliga organisationer för att utröna vem som lämpar sig för att bli hemlig agent. Om du svarar på denna enkät ska du inte bli förvånad om någon av dem kontaktar dej!

Här kommer min variant av Suvis personlighetsanalys:

Pasta finns i alla möjliga former och utföranden. Propagera lite för din favorit!
Jag gillar penne. Helst med grova räfflor så att god sås inte bara rinner av. Allra godast är den i en gratäng när man nästan bränner det översta lagret lite, precis så att "spetsarna" blir knapriga.

Mycket kan avslöjas om en person baserat på hur h*n äter pizza. Utifrån och in? Uppskuren i bitar för att stoppas i munnen med händerna? Lämnar du kvar kanterna eller skrapar bort osten? Allt avslöjar hur du är som person.
Jag orkar sällan en hel pizza. Dessutom äter jag väldigt sakta och kall pizza är som bekant inte så smakligt. Men jag gillar kanten och brukar äta lite av den från början. Sen fokuserar jag på det som kostar, d.v.s. delarna med mest fyllning. Den optimala pizzan för mej är halvinbakad typ. Först äter jag den öppna delen och sen tar jag den inbakade delen som håller värmen lite bättre.

Det är din födelsedag och du får (för en gångs skull?) allt du önskar! Hur ser menyn ut? Vilka är där och firar med dej?
Mina vänner från förr i tiden och nu. Men det blir bara de allra bästa och viktigaste. Det är kul med stora fester också men ytligare på nåt vis. Man hinner inte prata och umgås på riktigt då. Mina syskon och svågrar och svägerskor ska också vara med. Vi äter någon slags buffé med kött, fisk och fågel och många små byttor med goda röror och sallader. Västerbottenspaj är ett måste på buffébord. Gott vin att dricka och en efterrätt med färska bär.

En märklig djinn dyker upp och utlovar superkrafter! Villkoret är att man berättar sitt allra mest själviska skäl till varför man vill ha en viss superkraft. Vad önskar du dej och varför?
Jag skulle vilja ha obegränsad ork och att min tid var lite längre än tiden på klockan. Så att jag hann med allt jag vill. Vara en bra mamma till både stora och små, en pigg och trevlig hustru till min man, genomföra idéer gällande jobbet, hinna med vänner och familjen i den vidare bemärkelsen och hålla på med det som intresserar mig själv i större utsträckning.

Du chattar med en amerikan som hävdar att han ser ut som en blandning mellan Steve McQueen och Don Johnson. Nu vill han veta vilken kändis du är lik! Vem drar du till med? Kan vara bra att veta om det nån gång ska göras en film om ditt liv. Bonusfråga: vad är den träffande titeln på filmen?
En korsning mellan Audrey Tatou, Mona Malm och lilla My. Jag skulle dock inte vara intresserad av den killen. Möjligen av någon som såg ut som en blandning av Richard Geere, Kevin Costner och Daniel Day Lewis. Filmen blir inte en utan tre i en löst sammanhållen serie som skulle heta "Tjejen som ville/tänkte/tyckte för mycket".

Hur mycket städdille har du? Vare sig du är en slarver eller en pedant har du garanterat en städrelaterad fixering, som att dammtorka lister, polera bakom spisknapparna eller att ta bort alla hårstrån från borsten. Det finns säkert nåt du stör dej på när du hälsar på hos andra! Time to come clean!
Jag har städmani, ibland. Men ju bättre jag mår i själen desto rörigare blir det omkring mej. Jag har dessutom haft småbarn i huset i tjugo år så ambitionsnivån har sjunkit kontinuerligt. Jag tål dock röra bättre än lort. Hos andra kan det däremot få vara hur som helst, om jag trivs eller inte beror på helt andra saker. En sunkig toa tycker jag ändå att man bör slippa både hemma hos mej och hos andra.

Ingen undersökning är komplett utan närgångna frågor om sexlivet. Frågan du nu måste svara på går inte att slingra sig ur! Det leder till omedelbar diskvalificering. Frågan lyder: vad kan du inte acceptera att din partner tar med sig i sängen?
Hans älsklingssaker är tryggt inlåsta i ett säkerhetsskåp så jag tror inte att det finns någon risk att han vill ha dem med i sängen. Grus, sand och hundhår vill jag inte heller ha i bingen. Men där är vi lika, så det kommer nog att funka även i fortsättningen.

Vad är hemligheten bakom ett lyckligt förhållande?
Jag knycker Suvis formulering: Man ska välja med omsorg, men när man tagit sitt beslut ska man vara överseende med det man fått. Jag vill göra följande tillägg: Låt varandra hållas, inom rimlighetens gränser. Det funkar inte att en eller båda försöker sudda ut sin egen person för att uppslukas i tvåsamheten.

Kalvmärkning

Här kommer mitt i alltihopa en postning från 2009. Det är en liten berättelse om hur det kan gå till en natt i renskogen under kalvmärkningstiden. En vän från västkusten undrade om detta och därför kommer det inlägget här. Skrivet 3 juli 2009.

Jag är ingen expert på renskötsel, har ju själv inga renar och har bara varit med på det här lite vid sidan men jag berättar som jag upplever det.

Ungefär så här kan det gå till:

Arbetet med att hitta igen renarna pågår under eftermiddan och kvällen. Sen när det börjar bli lite svalare samlas de ihop. (Det mesta händer utifrån hur renarna själva beter sig.) Man samlas kring eldarna och väntar. Mycket prat. En hel del kaffe, torrkött, fläskpannkaka, korvgrillning och annat näringsintag.

Nån gång sent på kvällen börjar man gå i en slags "drevkedja". De som orkar gå längst går en vid lov omkring renhjorden. När det finns folk runt om hela hopen börjar man ropa så att renarna ställer iväg åt det håll där gärdan finns.

Vi som inte orkat gå så långt väntar hukande och tysta lite närmare gärdan, utplacerade i en v-formation. Själva "inloppet" till gärdan är också v-format och tanken är att man ska få renarna att lugnt gå in i "struten".

När renarna kommit tillräckligt nära oss som väntar börjar vi gå och ropa, några klappar i händerna. Det är viktigt att man beter sig sansat. Om flocken får för sig att vända och sticka åt fel håll kan det sluta med att de springer till skogs igen och sprider ut sig. Då får man börja om nästa dag...

Den här gången gick det bra. Efter att första hopen lugnat ner sig flyttades de till en annan gärda och man tog in en ny hop i sen första gärdan. Sen blev det fika, eller mat för de som inte hunnit äta middag än. Klockan kan vara kring midnatt eller så i det här skedet. Under matpausen får renarna lugna sig ytterligare. Efter en timme eller så börjar själva jobbet. Alla kalvar fångas in, vanligen med "swopp" alltså lasso. Några använder en slags lång stång med en ögla längst ut. När kalven fångats får den en nummerbricka om halsen. När alla kalvar fått en bricka är det paus igen. Mer fika. Mer prat. Det här är en rolig tid i den här världen och alla brukar vara på gott humör, om än lite trötta efter ett par veckors nattarbete. De flesta vänder helt och hållet på dygnet under märkningsperioden. Om vädrets makter inte hjälper till och arbetet drar ut på tiden kan det bli riktigt jobbigt. Det ska vara fint väder men helst inte alldeles för varmt. I år när det varit så torrt är det problem med jorddamm i gärdena. Då måste man ordna med vattning från tankbil.



Här står flickornas farfar och spanar i renhopen.

Så småningom har vajor och kalvar hittat igen varandra. Då ser man på vajans märke vems den är och numret från brickan och ägarens namn antecknas i ett protokoll. Ägaren märker därefter kalven med sitt märke. Förr i tiden (alltså inte jättelänge sen, i min ungdom) använde man inte brickorna. Då gällde det att vara skarpögd och se vajans märke s.a.s. i farten och fånga in kalven och märka direkt. Systemet med brickorna gör att märkningen går lugnare till och det blir mindre felmärkningar.

Här är klockan ungefär fyra och arbetet med själva
 märkningen har just börjat.

Arbetet pågår oftast ända till morgonen. Man kanske kommer i säng klockan fem, sex eller möjligen halv åtta.

Bloggtokorna

På sensommaren 2008 skrev en mycket känd skådespelerska och en känd författarinna med överklassbakgrund en artikel på Newsmill. Denna gick i stort sett ut på att karlar måste få vara lite brutala, annars är det ingen riktig karl. De hävdade också och att samlivet dör i äktenskapet, särskilt om de unga männen också tar hand om bebisarna för då blir det ingen spänning. De talade om "ömhet i ett slag över munnen" och blandade ihop stöd till misshandlade kvinnor med "kraften i ett försoningskn*ull". Det blev stor debatt kring det hela, både seriös och mindre seriös. Själv tycker jag att brutalitet och våld inte har ett smack med manlighet att göra. Initiativförmåga, handlingskraft och beslutsamhet kanske har det, i alla fall tycker jag att det är goda egenskaper hos en man (också), men det har föga att göra med det som damerna med artikeln skrev om. Liten reflektion kring det hela från 26 augusti.

Den artikel som skådespelerskan och författarinnan publicerat är i mitt tycke helt sanslös.

Men ge dem inte mer uppmärksamhet nu, snälla kvällspress.

Tig ihjäl eländet.

Ta hellre upp en seriös debatt om mansroller. Kanske våld i relationer också. Det är ett ämne som sorgligt nog är ständigt aktuellt.