Jag brukar försöka hålla reda på vad som är behov och vad som är begär. Inte så att man aldrig kan unna sej något onyttigt, men i huvudsak tror jag att det är bra, både för mej själv och för världen runt omkring. Lite dåligt samvete kan jag få när jag köper något som är onödigt, speciellt om jag misstänker att den som producerat varan fått jobba för mycket och till för dålig lön. Och det händer allt oftare att den insikten slår mej, i takt med att ekonomin blir mer och mer global. Men jag tror inte att det kommer att hålla i längden, kanske under min livstid, men inte länge till.
Här en liten postning om ett sådant tillfälle, när begäret fick slå till trots allt. 8 augusti 2008.
Hela sommaren har jag resonerat med mig själv om begäret att skaffa såna där små solcellslyktor att sätta ut i trädgården. Förnuftet har segrat, ända tills jag på hemväg från sista semestertrippen svängde om köpcentret norr om den något större staden och besökte Ju*la. Där ramlade jag över en förpackning med tre lyktor för 99:-. Jag tänkte en stund på de människor som monterat ihop dessa små underverk som kan säljas för en summa som inte kan överstiga materialkostnaden med många ören. Sen la jag ett paket i korgen.
Nu står de små lyktorna där i rabatten och lyser så vackert i augustikvällen.
Min vän C har en rad såna där i stugan som markerar vägen till dasset. Där fyller de en funktion. Hos mej är de bara till lyst. I ordets alla bemärkelser.
