Här kommer mitt i alltihopa en postning från 2009. Det är en liten berättelse om hur det kan gå till en natt i renskogen under kalvmärkningstiden. En vän från västkusten undrade om detta och därför kommer det inlägget här. Skrivet 3 juli 2009.
Jag är ingen expert på renskötsel, har ju själv inga renar och har bara varit med på det här lite vid sidan men jag berättar som jag upplever det.
Ungefär så här kan det gå till:
Arbetet med att hitta igen renarna pågår under eftermiddan och kvällen. Sen när det börjar bli lite svalare samlas de ihop. (Det mesta händer utifrån hur renarna själva beter sig.) Man samlas kring eldarna och väntar. Mycket prat. En hel del kaffe, torrkött, fläskpannkaka, korvgrillning och annat näringsintag.
Nån gång sent på kvällen börjar man gå i en slags "drevkedja". De som orkar gå längst går en vid lov omkring renhjorden. När det finns folk runt om hela hopen börjar man ropa så att renarna ställer iväg åt det håll där gärdan finns.
Vi som inte orkat gå så långt väntar hukande och tysta lite närmare gärdan, utplacerade i en v-formation. Själva "inloppet" till gärdan är också v-format och tanken är att man ska få renarna att lugnt gå in i "struten".
När renarna kommit tillräckligt nära oss som väntar börjar vi gå och ropa, några klappar i händerna. Det är viktigt att man beter sig sansat. Om flocken får för sig att vända och sticka åt fel håll kan det sluta med att de springer till skogs igen och sprider ut sig. Då får man börja om nästa dag...
Den här gången gick det bra. Efter att första hopen lugnat ner sig flyttades de till en annan gärda och man tog in en ny hop i sen första gärdan. Sen blev det fika, eller mat för de som inte hunnit äta middag än. Klockan kan vara kring midnatt eller så i det här skedet. Under matpausen får renarna lugna sig ytterligare. Efter en timme eller så börjar själva jobbet. Alla kalvar fångas in, vanligen med "swopp" alltså lasso. Några använder en slags lång stång med en ögla längst ut. När kalven fångats får den en nummerbricka om halsen. När alla kalvar fått en bricka är det paus igen. Mer fika. Mer prat. Det här är en rolig tid i den här världen och alla brukar vara på gott humör, om än lite trötta efter ett par veckors nattarbete. De flesta vänder helt och hållet på dygnet under märkningsperioden. Om vädrets makter inte hjälper till och arbetet drar ut på tiden kan det bli riktigt jobbigt. Det ska vara fint väder men helst inte alldeles för varmt. I år när det varit så torrt är det problem med jorddamm i gärdena. Då måste man ordna med vattning från tankbil.
 |
| Här står flickornas farfar och spanar i renhopen. |
Så småningom har vajor och kalvar hittat igen varandra. Då ser man på vajans märke vems den är och numret från brickan och ägarens namn antecknas i ett protokoll. Ägaren märker därefter kalven med sitt märke. Förr i tiden (alltså inte jättelänge sen, i min ungdom) använde man inte brickorna. Då gällde det att vara skarpögd och se vajans märke s.a.s. i farten och fånga in kalven och märka direkt. Systemet med brickorna gör att märkningen går lugnare till och det blir mindre felmärkningar.
 |
| Här är klockan ungefär fyra och arbetet med själva märkningen har just börjat. |
Arbetet pågår oftast ända till morgonen. Man kanske kommer i säng klockan fem, sex eller möjligen halv åtta.
