Skrivet 21 september 2007. Anledningen framgår i själva inlägget och förhållandena har inte ändrats. Inte heller har det där företaget hört av sej nån gång. Observera att jag inte är ett dugg missunnsam. Jag unnar alla som har förmåner på jobbet det med hela mitt hjärta. Önskar bara att det gällde även offentliganställda och den som jobbar med/i småföretag.
Det är olika hur man har det på jobbet. På en del privata arbetsplatser, med
generös ledning förstås, verkar det så trevligt. Såna där småsaker som lite gott
fika ibland, en resa nån gång per år, personer utifrån med ärende till företaget
som har med sej presenter av olika slag och subventionerade fritidsaktiviteter
eller friskvård.
I den kommunala sektorn lyser det mesta med sin
frånvaro. Vi betalar våra skorpor själva, ingen skrivboksförsäljare kommer på
besök med guld, myrra eller kulspetspennor, sällan eller aldrig blir vi bjudna
på någon form av rekreation. Under en tid pågick ett friskvårdsprojekt då vi
fick gå på massage till starkt subventionerat pris vilket jag gjorde ganska
regelbundet och mådde väldigt bra av det. Men det blev ju så dyrt i längden så
nu gäller det erbjudandet inte längre. Och hur gärna jag vill går det inte att
ta ur egen ficka och köpa såna tjänster mer än någon enstaka gång.
I
våras fick vi faktiskt en inbjudan till läromedelsvisning en eftermiddag i
Skellefteå, med ett glas vin och snittar som lockbete. Jag mailade och tackade
för inbjudan men meddelade att det tyvärr var lite långt med 12 mil, men att vi
var väldigt intresserade. Jag föreslog att de kunde ordna en visning här i M
eller i Lycksele så kunde man bjuda in övriga inlandskommuner. Som alternativ bad
jag att de skulle skicka lite provexemplar och att vi inte hade något emot ett
glas vin, av praktiska skäl då helst ur kartong. Skicka den direkt till till vår
rektor för utskänkning, skrev jag. Smörgåsarna behöver ni inte bry er om la jag
till. (Vem vill ha svettiga gamla smörgåsar...?)
Förlaget svarade artigt
att de skulle kontakta oss men de har de inte gjort.
