Det här skrev jag 25 oktober 2007. Det var både lite skämtsamt och allvarligt tänkt och poängen var just detta att vi som är vanliga, d.v.s. har de vanligaste blodgrupperna är minst lika viktiga som givarna med ovanliga blodgrupper. Detta eftersom det går åt mest blod med de vanligaste blodgrupperna. Jag fick många kommentarer till denna postning och förstod inte förrän efter flera år att några av dem handlade om att homosexuella män inte får lämna blod eller fick i alla fall inte då. Blodbussen var här i byn för två veckor sen och jag fick ingen kallelse som jag brukar. Kanske är jag också diskriminerad nu, av ålder?
I dag har jag lämnat blod. Det började jag med för ganska länge sedan. Anledningen till mitt beslut var att jag var fruktansvärt stickrädd i barn- och ungdomen. Jag kunde svimma vid blotta åsynen av en sänkanål. Till slut blev jag trött på mej själv och bestämde att jag skulle bearbeta rädslan genom att prova att lämna blod. Jag fick använda all viljekraft för att inte ge upp när jag såg nålarna som används för det ändamålet och som liknar strumpstickor nr 2½ . Jag svimmade nån gång i början och det hände en gång att jag kräktes efteråt, men de senaste 15 åren har jag lämnat regelbundet och mått bara bra. Spruträdslan är ett minne blott.
Det här skrev jag 25 oktober 2007. Det var både lite skämtsamt och allvarligt tänkt och poängen var just detta att vi som är vanliga, d.v.s. har de vanligaste blodgrupperna är minst lika viktiga som givarna med ovanliga blodgrupper. Detta eftersom det går åt mest blod med de vanligaste blodgrupperna. Jag fick många kommentarer till denna postning och förstod inte förrän efter flera år att några av dem handlade om att homosexuella män inte får lämna blod eller fick i alla fall inte då. Blodbussen var här i byn för två veckor sen och jag fick ingen kallelse som jag brukar. Kanske är jag också diskriminerad nu, av ålder?
 |
| Röda och vita trombocyter |
I dag har jag lämnat blod. Det började jag med för ganska länge sedan. Anledningen till mitt beslut var att jag var fruktansvärt stickrädd i barn- och ungdomen. Jag kunde svimma vid blotta åsynen av en sänkanål. Till slut blev jag trött på mej själv och bestämde att jag skulle bearbeta rädslan genom att prova att lämna blod. Jag fick använda all viljekraft för att inte ge upp när jag såg nålarna som används för det ändamålet och som liknar strumpstickor nr 2½ . Jag svimmade nån gång i början och det hände en gång att jag kräktes efteråt, men de senaste 15 åren har jag lämnat regelbundet och mått bara bra. Spruträdslan är ett minne blott.
När jag äntrade blodbussen som parkerat på torget i min lilla by i dag var lokaltidningens reporter där för att skriva om verksamheten. Hon frågade på och det var riktigt intressant att lyssna. Massor av saker som jag aldrig tänkt på fast jag har lämnat blod i många år. Hon ställde frågor om blodgrupperna; om de är likadant fördelade här som i övriga landet och mycket annat som man kan läsa om i Norran på lördag eller måndag. Hon frågade också om vilka blodgivare som är attraktivast. Då svarade den trevliga personalen att alla blodgivare är attraktiva. Glad blev jag där jag låg på rygg och klämde på den lilla kramgrunkan. Tänk att man får känna sej riktigt attraktiv tre gånger om året. Inte illa!
Här är länk till blodcentralerna för den som ännu inte har provat på men funderar.
Bilden är också hämtad därifrån. Jag tror att de förlåter
mej.
